Dröm världen.

I böcker kan vad som helst hända, verkligen vad som helst. Konsten med att skriva en bra bok handlar om att få det att verka verkligt. Även om man skriver om det övernaturliga eller om saker som kan hända i den världen vi lever i, till vardagliga människor, är det lika ansträngande att hålla kvar en läsare och få allting att verka så naturligt som möjligt. Som om allt var riktiga händelser, riktiga känslor som påverkade riktiga personer.

En grej som ofta sker i böcker som jag har en tendens att störa mig på är de små sakerna som inte är övernaturliga eller särskilt speciella men som man ändå känner bara skulle ske i en berättelse eller saga. För att förklara det bättre kan jag gå tillbaka till relationen mellan Max och Minoo. Det känns så väldigt påhittat att det blir jobbigt att läsa om. Poänglöst, ett sätt att få in lite glädje i allt det deprimerande som sker just nu i boken.

Max är en gammal lärare och Minoo är en av hans elever. Deras relation har blivit beskriven som om han bara ser henne som en av hans elever och de har inte snackats vid mer än han har pratat med andra elever. Minoo har helt enkelt drömt om honom och tyckt om honom från avstånd. Det känns alldeles för mycket som en av hennes fantasier att han då helt plötsligt tar in henne i hans hus och kysser henne. Även om hon nu har haft på känn att han kanske tyckte om honom så är det ju ändå inte alls tro-verkligt.

Språk och ord

Jag har kommit att tänka lite på språket i boken. Jag tycker att det inte finns några svåra ord i boken, allt är så lätt förståeligt. Orden som används är inte från 200 år tillbaka som vissa böcker kan ha som man inte förstår något av. De flesta som skriver med sådana ord i dagens böcker vill nog bara verka smarta eller så är de välutbildade på ett sådant vis att de kan och vill använda gamla ord. Jag tycker att man ska använda dagens ord och slang inom språket i böcker. Det ger en mer modern känsla.

I boken beskrivs miljö, känslor och karaktärer väldigt bra.

Ett bra exempel där de bra beskrivningarna visas är den delen där Elias dör. Jag kunde verkligen känna Elias känslor samt som den här rösten i huvudet säger till hans kropp att göra saker. Att han kände sig maktlös och sårbar för att han inte länge var i kontroll av sin egna kropp. Toaletten som han är i beskrivs på ett utförligt sätt vilket jag gillar, man får en egen bild av hela miljön och alla detaljer. Jag levde mig nog mest in i boken när rösten säger till han att ta glassbiten och hur rösten tröstar honom med att döden är bästa vägen ut. Jag kunde känna hans panik när han försökte skrika men inget ljud kom ut ur honom. Man känner adrenalinet pumpa i blodet när man läser detta.

I just den här boken känns orden och språket inte bara lätta, utan också väldigt trovärdiga. Men något jag också märkt är att ibland används ord om och om igen. Det irriterar mig innerligt och gör att man kan förlora inlevelsen i vissa delar av boken, vilket är lite synd.

Vissa männsikor kanske föredrar att författaren använder samma ord om och om igen, men jag

föredrar ett lättläsligt men också väldigt trovärdigt språk i en bok.

Språk

Språket i boken är bra och varierande . Dem använder många olika ord för en sak när dem beskriver något. Hur dem beskriver allt runt, miljö och människor, gör att det känns som att dem skriver om sin egen hemstad. Staden dem levde i som barn. Och som att dem själv har upplevt det i boken. För jag själv hade aldrig kunnat skrivit så bra om nåt jag hittat på. Jag hade behövt ha upplevt det.

Det som boken gör bra är att fånga upp känslor. Som till exempel när Rebecka dör. Eller när Vanessa sticker hemifrån och hennes lillebror tittar sorgset på henne med tårar i ögonen. Och sen när vanessa kommer till dagiset efter en lång tid för att lämna en present till sin lillebror så vågar han inte ens komma nära henne. Och även hur Minoo kände när rektorn sa att hon egentligen inte hörde till de utvalda. Beskrivnigen där var riktigt bra. Man kunde känna hur hon ville springa iväg och gömma sig.

Beroende?

Jag läste inte så mycket innan, men det har blivit mycket mer nu på sistone. Jag brukade alltid göra andra saker när jag fick tid. Men nu känner jag verkligen för att läsa. Det kanske har varit så att jag inte har läst någon så bra bok, på senaste tiden? Jag brukade faktist läsa dagligen men så har det inte varit på en bra tid. Men sen jag började läsa cirkeln har det blivit mycket mer. Och detta är ju bra för läsa är bra för en och man blir bättre på svenskan =)

SPRÅKET

Jag valde att analysera kapitlet då när Minoo är hemma hos Max och dom pratar. Jag valde denna därför, det är en konversation mellan en vuxen och en tonåring. Jag tyckte att det verkade som bra material när man ska analysera språket.

Det första jag märker är att Max säger mer än vad Minoo gör. Och det är han som för konversationerna. Meningar är relativt korta, men ibland blir dom lite längre men för det mesta är det korta och enkla meningar. Fast trotts att det är en konversation mellan en vuxen och en tonåring, tycker jag att det ibland låter som om det är en konversation mellan två tonåringar. Fast dom har gjort en bra beskrivning på hur dom olika personerna, pratar. Ja vet att ibland när jag läser vissa böcker tycker jag att man känner igen sig när man läser vad dom säger. Dom säger saker som man vet att man själv hade sagt i verkligheten. Men det hände inte nu, när jag läste detta tyckte jag inte att jag kände igen mig. Vilket innebär att dom har beskrivit det Max säger bra och det, dom har verkligen beskrivit hur han pratar, på ett vuxet sett. Minoo har dom också gjort ett bra jobb med, hon pratar verkligen som en tonåring,inga direkt för stora ord eller för svåra. Jag tycker inte heller att det upprepas ord för ofta. Faktiskt så upprepas det knappt några ord. I just detta kapitlet tycker jag i början att det är Max som är den så kallade ledande talaren. Det är han som säger nått och Minoo svarar. Både när det gäller en enkel fråga och även när det gäller längre svar med mer tankar bakom sig. Sedan förstår man att Max tänker som en vuxen. ( Spoiler alert) för efter kyssen så får han panik för han vet att detta är fel och att han måste sluta. Men Minoo tycker inte att det är nått fel med det alls för hon är ju tekniskt sett bara ett barn. Så hon struntar i konsekvenserna för hon är kär i Max. Jag antar att man kan säga att hon är blind av kärlek.

Rostade språk mackor med alfabet smör.

De flesta böckerna jag har läst har varit på engelska och jag brukar har väldigt höga krav på hur jag vill att det ska vara skrivet. Om jag fick bestämma ska det vara skrivit i jag format, mycket beskrivning och fina ord men inte allt för komplex. Det ska vara vackert men ändå läsbart. Ha sagt detta, är Cirkelns språk helt okej men når inte riktigt upp till mina förväntningar. Det kan givetvis bero på att det är på svenska, men man kan väll göra det språket vackert också?

Det märks vilken målgrupp boken är riktad mot bara genom att kolla på sättet allt är skrivet. Det är enkla ord, enkla beskrivningar och korta meningar. Allting är ganska enkelt i sättet karaktärerna uttrycker sig, men på sätt och vis gör det kanske saker mer trovärdigt eftersom att de alla bara är förvirrade gymnasium elever. Ett exempel är dialogen emellan Max och Minoo på sidan 178 till 179. För det första måste jag påpeka att författaren inte alls säger om hon faller ner för trappan eller framför trappan eller vart hon faller, bara att Max tar emot henne på något sätt. Hur fångar en full vuxen man en flicka så att hon kommer ansikte mot ansikte med honom? Riktigt förvirrad blev jag. Men i alla fall, tillbaka till dialogen. Det är knappt några ord sagda. Det var dock hela meningen med den händelsen men det är oftast korta dialoger som denna i boken.

Ett område som boken riktigt har lyckats med är att få med starka känslor. Exempelvis när Rebecca dog. Känslorna fångades verkligen och man kunde förstå hur alla karaktärerna kände. Det är med ett starkt språk som man kan lyckas med det.

Super krafter och ansvar

När jag nu fortsatt att läsa boken så har blev jag väldigt nyfiken på Minoos kraft. Jag har alltid älskat filmer eller böcker där huvudkaraktären eller karaktärerna får olika övernaturliga krafter. Att se de upptäcka och använda kraften tycker jag är facinerande och jag tänker på hur jag skulle reagera om jag fick en kraft.När jag först såg "Spiderman" så tyckte jag att det var en jävligt cool film. Att få se han först vara en nolla till att bli en superhjälte var kul och spännande att se vid 10 års ålder och även kul att se nu.

När jag är riktigt uttråkad så kan jag fantisera om hur det skulle vara att kunna flyga, att springa snabbt eller att kunna bli osynlig. Tänk vad man kunde göra. Man skulle kunna flyga eller springa till skolan utan att bli sen. Man hade sluppit åka tåg eller illaluktande bussar. Det hade varit skönt.

Men jag hade nog också insett att det kommer med ansvar, något som Anna-Karin i boken inte inser."With great power, comes great responsibility." är ett citat från "Spiderman". Om hon inte tar ansvar snart kommer hon att bli upptäckt och dödad.

Fullmåne.

Det står i boken, i en konversation mellan en av karaktärerna och en av dennes föräldrar att vi människor och djur förändras under fullmåne. De pratade om att under den natten i boken när månen var "röd" och full hände mer brott än vanligt. Det finns en viss sanning i detta tror jag. Det var fullmåne inatt märkte jag. På morgonen när jag kollade på vakna med the voice nämnde dem fullmånen och pratade om att vissa har svårt att sova under nätterna när den är framme. Mindre dramatiserat än att säga att man förändras men det är ju på samma spår. Jag sov dåligt inatt, det kan ju bara vara en slump men det är ju coolare att tänka sig att det var fullmånen som påverkade mitt huvud.

Utstött

Jag gillar hur dem har gjort Anna i boken. En utstött tjej, blyg och har inga vänner och personer som säger dumma kommentarer till henne. Sen så får hon sina krafter och kan utnyttja dem genom att styra deras tankar och få dem att gilla henne. Hon "blir" populärast i skolan och hon känner sig vacker. Jag förstår varför hon utnyttjar den kraften till fyllo. För vilken utstött skulle inte önska det? Men det är ju inte rätt att styra folks viljor, hur dumma eller elaka dem än är.

Inne i en författares huvud.

Just nu i boken känns det som om man är i mitten på allt. Man har kommit förbi den första vändpunkten vilket var att Rebeckas död. Det känns ändå som om man är långt ifrån någon annan vänd punkt eller någon lösning till alla problem som har uppstått. Från första sidan har det hänt grejer hela tiden, det har skapat en känsla av spänning. Man kan liksom inte bli uttråkad, man måste inte sitta och skippa sidor för att komma till någon poäng. Jag tror att författarna har valt att skriva boken på det här sättet eftersom att dem har mycket som de vill berätta om. De hade stora planer om en berättelse de ville få fram och de ville skapa den på ett händelserikt sätt.

Det är svårt att säga om författarna använder sig ut av någon sorts mall, för att vara mer specifik; om de använder sig ut av mallen med anslag, presentation, två vändpunkter och ett avslag. Det känns som att än så länge gör dem det. Anslaget och presentationen var självklara. Anslaget var när man fick se rektorns kontor och höra konversationen mellan rektorn och Elias. Man förstod att berättelsen skulle vara i en skol läggning och att rektorn skulle vara en viktig del i det hela. Presentationen blev när man får möta alla huvudkaraktärerna, man skulle kunna argumentera att det är en väldigt sen presentation men det är passande ändå eftersom att anslaget var långt. Första vändpunkten var lite svår att urskillja, men den fanns där. Jag kan inte ännu säga om det kommer finnas en andra vändpunkt och ett fint avslag men chansen är stor.

Kan de vara sant

I alla dom böckerna om jag har läst, så förkommer det övernaturliga fenomen. som typ magiska krafter och demoner och gudar osv. Och när man har läst så mycket fantasy så undrar man om det kanske kan vara sant. Tänk om allt som man har läst om existerar, tänk om det finns typ övernaturliga väsen och människor med magiska krafter i vår värld. Det hade varit så coolt. Det är en sak som jag brukar tänka på när jag läser sånna böcker.

Man lär känna karaktärerna

 Idag hade jag tänkt skriva om en karaktär som jag tycker var värd att skriva om.

Jag ser Minoo som en väldigt försiktig och sårbar person som inte skulle kunna göra en fluga förnär.

Hon är väldigt blyg, för det mesta tyst och håller saker för sig själv på grund av att hon inte kan lita på någon förutom sin familj. Hon har inte många vänner heller vilket man kan förstå. Om man inte vågar prata med någon och socialisera sig så kommer man ingen vart.

När jag läser delar i boken med Minoo så tror jag på hennes känslor och tankar. De låter trovärdiga och inte falska på något sätt. Hon, som karaktär, är väldigt bra beskriven och jag kan verkligen se hela bilden av hennes personlighet.

Jag uppfattar inte att Minoo är skildrad som en stereotyp. Hon skiljer sig rätt så mycket jämfört med vissa av de andra karaktärerna. Jag vet inte varför man skulle skildra henne på ett sådant vis. Kanske för att det skulle bli tråkigt om alla karaktärer hade samma status.

Fantasi.

Jag var ute och gick en kväll när jag helt plötsligt började tänka på cirkeln. För att vara mer specifik så tänkte jag på det området som Minoo bor i. Jag har en så klar bild ut av hur det ser ut, men det är säkert helt annorlunda än vad någon annan som läser boken ser när de läser. Författare behöver aldrig beskriva områden och hur saker ser ut så enormt mycket, man brukar kunna låta fantasin jobba av sig själv. Även när det gäller böcker som har sjuk detaljring så brukar man oftast vilja se det som någonting man känner till sedan innan. Till exempel så är det nog vanligt att man placerar huvudkaraktären i ett hem som man känner till sen innan, eller kanske sitt eget hem när man visualiserar händelserna. När jag gick och tänkte på Minoos gata försökta jag komma fram till vilken redan existerande gata som jag tänkte på. Jag kom aldrig fram till något svar.